Tråkigheter...igen...

Den dagliga hundpromenaden gör just nu lite extra gott för kropp och själ!

Denna gång är det ingen av de "fyrbenta" utan min Kära Mor som inte mår bra och ligger på sjukhus. Med anledning av detta kan jag just nu vara svår att nå - lämna ett meddelande på mobilen eller skicka ett mail om du vill ha kontakt.

Min Stjärnraket...

...Bizzi Bi

Eddie och Casey i topp på WT i Halmstad!

Eddie och Find-it The Casey Lane (Tee/Dopping) vann nybörjarklassen vid helgens working test i Halmstadtrakten. Med 93 poäng (av 100 möjliga) hade de dagens högsta poäng av 45 startande ekipage samtliga klasser! Grattiskram till er! Startade för allra första gången gjorde Carolina med kullbrorsan Wille, som med mer jaktlig träning säkert kommer att öka poängen.
Olle och Grizzly fick pris för "bästa fotgående". Ett jättefint "extrapris" att få då följsamhet, stadga osv. är precis lika viktigt som själva utförandet av momenten!
Grattis till Ingrid med Pelton som blev tvåa i öppenklass med fina 91 poäng.

Big Bertha - en apportör med drive!

Idag fyller Justlike Big Bertha alias Paddan 10 år!



En liten tillbakablick…
Justlike Big Bertha (Pollbear Rockpool-Moorman's Verona) föddes för exakt tio år sedan och då som ensam valp. Allt eftersom dagarna gick blev hon en riktig liten tjockis (därav smeknamnet) men också en framåt valp med stort självförtroende som tog för sig i alla lägen.
Tänker bland annat på en händelse när hon vid ca 10 veckors ålder var med i bilen vid ett inoff. field trial-prov i Småland. När jag vid lunchtid skulle rasta min lilla valp…då drog hon som en avlöning raka vägen till gårdens matsal (med mig springandes efter!) och for in bland folk och hundar med attityden ”här är jag”.
Vid ca fyra månaders ålder blev hon tyvärr halt på ena bakbenet. Denna hälta kom och gick under hela hennes första levnadsår. Jag besökte ett antal veterinärer men ingen kunde konstatera orsaken till problemet. Paddan blev bl.a. ordinerad massage, laserbehandling och simträning i varmvattenbassäng. Tiden gick och jag blev mer och mer frustrerad och åkte till en av landets förnämsta och kompetenta specialister. Denna veterinär konstaterade tämligen omgående att problemet satt i Paddans knä. Det visade sig att det var riktigt allvarligt då korsbandet var helt avslitet och på grund av att denna skada hela tiden hade förvärrats hade det nu också bildats pålagringar i korsbandens fästen. Specialisten var dock helt säker på att Paddan, efter operation och rehabilitering, skulle bli helt återställd och få ett fullgott liv. Detta löfte blev helt avgörande för mitt beslut. Hon opererades och allt gick bra, men rehabiliteringen blev en lång och jobbig tid både för Paddan och mig.
Efter ett antal månader var hon äntligen helt återställd men denna långvariga skada under uppväxten hade tyvärr satt sina spår rent fysiskt då hon felbelastar sig. Hur som helst, apporteringsträningen kunde påbörjas. Hon fick nu också följa med på sin första andjakt. Något som jag aldrig glömmer!!! På den tiden var jag bl.a. med på ett ställe där all apportering skedde från båt. Själva apporteringen krävde mycket av hundarna då det var täta vassar, dy och tungjobbat. Tanken var att hon mest skulle ”se och lära”, men Paddan ville mer än så. Vid just denna jakt var jag ensam i båten med Tiger och Paddan (som för övrigt är halvsyskon då dom har samma mor). När skyttet var avslutat tyckte jag det var lämpligt att lite försiktigt introducera min unghund. Helt utan krav förstås! Och som hon jobbade! Paddan sökte efter fågel som om hon aldrig gjort annat! Hon arbetade som en rutinerad apportör och levererade and efter and till mig i båten. Försökte få henne att vila en stund då det var jättekallt i vattnet denna sena novemberdag, men icke…hon arbetade målmedvetet vidare.
Som ni säkert förstår när ni läser ovanstående visade det sig att Paddan var en riktig "arbetsmaskin", men tyvärr kunde jag mentalt inte släppa det här med hennes skada. Kanske låter det lite märkligt, men eftersom hon rent ut sagt nästan var hejdlös när det gällde apportering fanns det en ständig oro hos mig att något skulle hända henne. Så vid 2,5 års ålder fick hon flytta till mina föräldrar. Ett egoistiskt beslut. Men Paddan har det så bra och är en uppskattad familjemedlem! Hon är okomplicerad och lätt och skulle aldrig drömma om att inte åtlyda ett kommando eller en tillrättavisning. Hon behöver till exempel aldrig gå i koppel för hon finns alltid vid sidan eller i direkt närhet.
Paddan hade aldrig blivit någon framgångsrik prov- och tävlingshund, men jag är helt övertygad om att hon som apportör vid fågeljakter hade varit svår att överträffa…

Länge sedan sist

Detta är snart tvååriga Tuva från Tigers sista kull.

Har inte bloggat på över en vecka...men, men...

Har varit på möte med SSRKs informationskommitté fredag till lördag, och där träffade jag bland annat en väldigt charmig taxfröken vid namn Valsa och en jättefräsch 13-årig labradortik. Joy gjorde mig alldeles varm i hjärtat…det är något visst med gamla hundar.
Hundarnas husse bjöd på en aptitretare före den gemensamma måltiden på fredagskvällen…whisky….och ni som känner mig vet att jag tyvärr inte uppskattar denna dryck, trots mina idoga försök med att provsmaka alla dess varianter och sorter. Men äntligen! En whisky som både doftade och smakade helt ok. Nu var det ju inte vilken whisky som helst, utan en 18-årig single malt från Skottland. Den är lagrad i sherryfat så kanske det var därför jag gillade den?!

I början av veckan tillbringade jag ett par timmar på Västra Djursjukhuset. Dock inte med egen hund utan som ”sällskap” till min bror då hans gråhundstik skulle få en allmän genomgång. Brorsan har nämligen under en längre tid haft en känsla av att Akela inte är riktigt ok. Och känslan som från början bara varit diffus har nu blivit mer och mer påtaglig.

Liknande känsla har Hampuz med sin Wirre efter helgens starter i öppenklass. Det är ju inte alltid man lyckas på prov, men Hampuz känner helt enkelt inte igen sin hund.

Nu till mer positiva saker…Hunta är nu nästan helt ok igen efter vildsvinsattacken. Såren har läkt så snabbt att till och med veterinären är imponerad. Skönt!

Idag är det sex månader sedan Caddie opererades, och hon är hur pigg och fräsch som helst. (Jag har full koll på antal dagar eftersom det är en stor risk för att icke önskvärda saker dyker upp inom ett halvår.) Och jag hoppas, hoppas att det fortsätter så…Min Prinsessa!

Fick ett mail som jag blev så jätteglad för! Mailet var från Jan-Erik som har en tik ur Tigers allra sista kull. Jan-Erik beskriver sin snart tvååriga Tuva (se bild ovan) som en otroligt läraktig och lydig hund med stark vilja och mycket go’.


Nu är det dags för en hundpromenad i det vackra vädret. Känner mig äntligen helt frisk efter nästan precis en månads kombination av influensa och förkylning. Fast det återstår ju en viktig sak…mina ”ögonproblem”. Min rent ut sagt dåliga syn besvärar och begränsar mig mer och mer. Efter många turer hit och dit var jag i tisdags hos en ögonspecialist i Göteborg. Trodde givetvis att det handlade om en ren rutinundersökning inför kommande ingrepp. Men ack nej! Fick enbart veta att mitt höger öga måste opereras…som om jag inte redan visste det!? Detta konstaterades ju i maj förra året! Dessutom är tydligen mitt redan åtgärdade vänster öga inte helt hundra. Nu skall remiss skickas vidare….tror jag blir tokig snart!