Big Bertha - en apportör med drive!

Idag fyller Justlike Big Bertha alias Paddan 10 år!



En liten tillbakablick…
Justlike Big Bertha (Pollbear Rockpool-Moorman's Verona) föddes för exakt tio år sedan och då som ensam valp. Allt eftersom dagarna gick blev hon en riktig liten tjockis (därav smeknamnet) men också en framåt valp med stort självförtroende som tog för sig i alla lägen.
Tänker bland annat på en händelse när hon vid ca 10 veckors ålder var med i bilen vid ett inoff. field trial-prov i Småland. När jag vid lunchtid skulle rasta min lilla valp…då drog hon som en avlöning raka vägen till gårdens matsal (med mig springandes efter!) och for in bland folk och hundar med attityden ”här är jag”.
Vid ca fyra månaders ålder blev hon tyvärr halt på ena bakbenet. Denna hälta kom och gick under hela hennes första levnadsår. Jag besökte ett antal veterinärer men ingen kunde konstatera orsaken till problemet. Paddan blev bl.a. ordinerad massage, laserbehandling och simträning i varmvattenbassäng. Tiden gick och jag blev mer och mer frustrerad och åkte till en av landets förnämsta och kompetenta specialister. Denna veterinär konstaterade tämligen omgående att problemet satt i Paddans knä. Det visade sig att det var riktigt allvarligt då korsbandet var helt avslitet och på grund av att denna skada hela tiden hade förvärrats hade det nu också bildats pålagringar i korsbandens fästen. Specialisten var dock helt säker på att Paddan, efter operation och rehabilitering, skulle bli helt återställd och få ett fullgott liv. Detta löfte blev helt avgörande för mitt beslut. Hon opererades och allt gick bra, men rehabiliteringen blev en lång och jobbig tid både för Paddan och mig.
Efter ett antal månader var hon äntligen helt återställd men denna långvariga skada under uppväxten hade tyvärr satt sina spår rent fysiskt då hon felbelastar sig. Hur som helst, apporteringsträningen kunde påbörjas. Hon fick nu också följa med på sin första andjakt. Något som jag aldrig glömmer!!! På den tiden var jag bl.a. med på ett ställe där all apportering skedde från båt. Själva apporteringen krävde mycket av hundarna då det var täta vassar, dy och tungjobbat. Tanken var att hon mest skulle ”se och lära”, men Paddan ville mer än så. Vid just denna jakt var jag ensam i båten med Tiger och Paddan (som för övrigt är halvsyskon då dom har samma mor). När skyttet var avslutat tyckte jag det var lämpligt att lite försiktigt introducera min unghund. Helt utan krav förstås! Och som hon jobbade! Paddan sökte efter fågel som om hon aldrig gjort annat! Hon arbetade som en rutinerad apportör och levererade and efter and till mig i båten. Försökte få henne att vila en stund då det var jättekallt i vattnet denna sena novemberdag, men icke…hon arbetade målmedvetet vidare.
Som ni säkert förstår när ni läser ovanstående visade det sig att Paddan var en riktig "arbetsmaskin", men tyvärr kunde jag mentalt inte släppa det här med hennes skada. Kanske låter det lite märkligt, men eftersom hon rent ut sagt nästan var hejdlös när det gällde apportering fanns det en ständig oro hos mig att något skulle hända henne. Så vid 2,5 års ålder fick hon flytta till mina föräldrar. Ett egoistiskt beslut. Men Paddan har det så bra och är en uppskattad familjemedlem! Hon är okomplicerad och lätt och skulle aldrig drömma om att inte åtlyda ett kommando eller en tillrättavisning. Hon behöver till exempel aldrig gå i koppel för hon finns alltid vid sidan eller i direkt närhet.
Paddan hade aldrig blivit någon framgångsrik prov- och tävlingshund, men jag är helt övertygad om att hon som apportör vid fågeljakter hade varit svår att överträffa…