Låt oss ta det från början...
Ensamvalpen Justlike Big Bertha föddes den 9 november för tolv år sedan och blev snabbt en liten tjockis, därav smeknamnet Paddan. Egentligen ett högst opassande namn då hon som vuxen blev en ganska stor och högställd tik...men, men...
Paddan var tidigt en labradorflicka som visste vad hon ville och med höga tankar om sig själv. Tänk när jag skulle rasta min 10 veckors söta labradorvalp vid ett inofficiellt Field Trial-prov i Småland...hon försvann raskt flera hundra meter bort och in i Ställets matsal...svettigt.
Tyvärr ådrog hon sig en korsbandsskada vid ca 6 månaders ålder. En skada som förvärrades då hon gick med den alldeles för länge och med pålagringar som följd. Det var nämligen ingen av de veterinärer som besöktes som upptäckte denna skada utan hon behandlades för än det enda och än det andra i nästan ett års tid. Hur som helst så blev det till sist besök hos specialist på Strömsholm och Paddan opererades. Efter rehabilitering började jag grundträna henne och hon fick följa med på några andjakter.
Första andjakten...den glömmer jag aldrig...hon efterapporterade i det svinkalla vattnet/vassen i timtal. Apporteringstokig!? Japp, erkännes! Denna anledning gjorde tyvärr också att jag alltid oroade mig för henne och att det skulle hända henne något...kunde mentalt aldrig riktigt släppa korsbandsskadan...så jag tog beslutet att lämna henne till mina underbara föräldrar. Där lever hon som en prinsessa! Och att hon uppnått denna aktningsvärda ålder tillägnar jag helt min Mor och Far. De tar så väl hand om henne. Hon är nu på ålderns höst fortfarande som en ungdom i kropp och sinne och hon har inte varit sjuk (efter korsbandsoperationen) en endaste dag i sitt långa liv. Promenaderna är timslånga med Paddan i spetsen, hon är lydig och som alltid gumdomligt vänlig och snäll. Länge Leve Paddan!
