En Skräckupplevelse med Lyckligt Slut

En sagolik tur och änglavakt gör att Birdie fortfarande finns hos mig!
(Foto: Cinna Wiberg)

Igår var jag med om något helt fruktansvärt…
Jag hade precis påbörjat min dagliga hundpromenad och skulle passera en å på min brors marker. Hundarna sprang en bit före mig, när jag såg att vattennivån var ända upp till brokanten. Hann precis tänka…jag måste kalla in hundarna…när Birdie tog ett språng ut i ån…och försvann…
PANIK!
Jag kastade mig i, men den starka strömmen drog mig med. Hur jag kom upp vet jag inte. Men upp kom jag, för att i nästa sekund kasta mig ner i vattnet igen. Nu höll jag mig i brokanten och försökte känna med ben och fötter under bron. (Det var helt omöjligt att försöka dyka då strömmen var alldeles för stark.) Fick kontakt med Birdies slappa bakben och var övertygad om att hon hade drunknat. Men så hörde jag ett ynkligt gnäll. Lokaliserade ljudet till mitten av bron, alldeles intill gräskanten där det låg en stor sten. Ringde efter hjälp! Hjälp anlände men rätta verktyg saknades. Sprang i strumplästen hem och hämtade spett och kastade mig i bilen och körde som en dåre tillbaka på den lilla skogsvägen. Med gemensamma krafter fick vi undan den stora stenen, och då såg jag Birdies lilla nos strax ovanför vattenytan.
Samtidigt som min far fick loss närmsta bräda i bron fick jag tag i Birdies nackskinn och kunde dra upp henne. Lilla Birdie ruskade på sig, hon var helt oskadd så när som lite blodsprängda ögonvitor, och ville fortsätta promenaden. Det ville INTE jag! Mina kläder var helt söndertrasade, jag hade skråmor både här och där och var helt chockad!
Så här i efterhand har jag räknat ut att hon var under bron i ca 20 minuter. Tänk att hon fastnade, och då alldeles intill kanten där hon kunde få syre…och att vi fick bort den stora stenen - så stark jag var just då, nu skulle jag inte kunna rubba den.
Oljetråget gick sönder på bilen och idag är jag alldeles mörbultad, darrig och mår pyton. Men vad gör det…min lilla raket Bizzi Bi finns fortfarande hos mig…